Världens sämsta mamma...

Måtte denna dag snart vara över... Känslomässiga kör vi Anders till Svågertorp, där han ska ta tåget till Kastrup för att åka och jobba en vecka i Mumbia, Indien. Då både jag och barnen inte tycker om att vara ensamma, så var vi alla lite (ganska mycket) småledsna i bilen därifrån.

Vi skyndande oss hem till morfar Hans för en snabb fika. Han har precis haft några njurstensanfall, så vi ville gärna besöka honom, samt avleda vår tankar på att pappa anders inte är hemma på en vecka. Då min pappa nyligen flyttat till ett nytt hus i ett område utanför Kvarnby, körde jag av motorvägen, där civil polis tog mig för fortkörning:

- 0,1 km/h från att vi tar ditt körkort, och vi ger dig ingen böter för ditt "rullande stopp". Din bot blir 3 200 SEK.

- Jaha, tack som f-n! Jag snyftade nått om att vi lämnat min man på flyget till Indien och att jag var på väg till min "sjuke far"... men det fick bara polisen att skälla ut mig. Hur kunde jag köra så här med barn i bilen? Polisen får lugna Eddie som gråter hejdlöst, med att det inte var någon fara. Malcolm tyckte mest att det var häftigt med blå-ljusen, likadana som hans nya polisbil har som han fick av kusin Agnes i julklapp.

Jag körde vidare med boten liggande på passagerar-sätet och en hysteriskt gråtande Eddie i baksätet som undrade om mamma skulle in i finkan.... Då jag inte riktigt visste var jag var, körde jag vilse. Hittade alltså inte hem till min pappa, och då han skulle iväg missade vi fikan där.

När jag virrat mig omkring i nått område (vet fortfarande inte var vi varit) så styrde bilen mot Bjärred. Väl hemma tänkte jag att vi cyklar en runda och får lite frisk luft efter det här, vi behövde ju ändå gå en kvällsrunda med vår hund Lowa. Barnen cyklar och jag går. Jag ringer och berättar allt för Anders... Då vi börjar närma oss huset, ser jag att barnen cyklar förbi... Jag säger till Anders i telefonen att vi får lägga på för att jag får springa ikapp barnen. När jag väl kommer runt hörnan var de vips borta, jag grips av panik och börjar springa runt i gatorna och skrika efter dem... men med deras mössor & hjälm på hör de ju ingenting. Efter 10 minuter, inser jag att jag får springa och hämta min egen cykel för snabbare ta mig runt. Då ser jag deras cyklar parkerade sidan om min på framsidan av huset... Men Eddie & Malcolm är inte där. Hysteriskt rycker jag upp dörren, för att se om de är i huset (varför vet jag inte, hur skulle de kommit in där) då går larmet och Securitas ringer... Jag far ut igen, och där kommer de gående från lekplatsen hand i hand. Det är nog då man skall vara såå lugn och bara krama om dem - NOT.

Jag var själv i upplösningstillstånd och sätter dem i soffan framför Tjorven och ger dem en påse kanelgifflar, som de nu ätit upp (det blev tydligen deras middag).

När jag väl lugnat ner mig, tänkte jag hänga upp tvätten som jag la in i maskinen i eftermiddags. Då inser jag att lakanen fortfarande är torra och att tvättmaskinen inte har tvättat- d v s tvättmaskinen har förmodligen gått sönder. Så jag hoppas innerligt att dagen snart är slut, orkar inte med fler motgångar idag! Skall lägga mig på golvet och lägga pussel med Malcolm nu, för han har precis hällt ut 100 pusselbitar PÅ mina fötter...

Önskar att jag satt med min man på ett plan på väg till soliga Indien.... dream on!